Emot ett mål fördolt för dig
•
Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 september
|
Kör
Ur nattomhöljda tider
emot en mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag existerar blott enstaka strimma,
vilket lyser blek och matt -
titta, framom hon dimma
samt bakom hon natt!
samt släkten, var du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
inom jordens syner röjes,
för att allt härnere ändligt är;
och då till sky höjes
din forskarblick, ni spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå inom kvav,
samt stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav.
Du hörer röster ropa:
allt existerar förgängelse,
samt tid samt rum tillhopa
ett fruktansvärt oändligt fängelse.
Recitativ
samt dock, ifall du inom tvivel sjunka ner
samt dröjer dystert grubblande nära vägen,
ni griper åter ditt baner
och små frukter från växter det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort ifrån fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
likt gyllne säd av tidens lie ner?
Vad korrekt du tänkt, vad ni i älskade vill,
vilket skönt ni drömt, kunna ej från tiden härjas,
det
•
KANTAT.
vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september
Kör.
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt —
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav.
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.
Recitativ.
Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var g
•
Tillbaka till sidan: &#;De bästa dikterna på svenska&#;
Älvan till flickan
Väna barn, som lekfull sänker
barmen i min våg och blänker,
lik den skönsta vattenlilja, skär och vit i bölja sval!
Vilka skiftesrika lotter
vänta dig, du mänskodotter,
medan, jämt sig lik, min källa sorlar under björk och al!
jag har ej som du att bida
dag att fröjdas, dag att lida:
jämt sig lika mina vågor välla i oändligt tal.
Du skall blomstra upp till kvinna,
älska, älskas, tända, brinna,
medan tyst min källas flöden glida i den stilla dal.
Väna barn, ännu i hågen
lika kyligt frisk som vågen,
skönsta näckros, som jag gungat skär och vit på bölja sval!
Blott en tid, och du skall drömma
drömmar underliga, ömma,
medan, jämt sig lik, min källa sorlar under björk och al.
Blott en tid, och du skall böja
knä i brudens skira slöja
bredvid den du lyckliggjorde med ditt hjärtas blyga val.
Blott en tid, och du skall trycka
i din famn en moders lycka,
medan tyst min källas flöden glida i den stilla dal.
Gåtfullt dunkla mänskoöden,
hoppet, kärleksglädjen, döden
famnar jag, då dig jag famnar, sköna barn, med bölja sval!
Endast några solvarv farna &#;
och för dig skall gåtan klarna,
medan, jämt sig